Cornelia & Puma - en Stockholmsresa

13009910 718083874997311 1283362433 o


Vem är jag? Jag heter Cornelia och går natur i första ring på gymnasiet. På fritiden tränar jag hund. Jag har en riesenschnauzer som heter Puma och en dvärgschnauzer som heter Hibiki.

Vi har en hund till i familjen unghunden Jaguar som är en riesenschnauzer. Vad håller jag då på för sporter? Jag och Puma har i princip checkat av alla SBK’s lista som man kan göra med sin hund. Bara nosework och rapport som inte är avcheckat. Puma har dock tränat nosework med pappa men inte med mig.

Annars har hon hängt mig på alla olika saker allt från rally, agility, lydnad och ipo.  Ja hon har ett ”awesome” slalom, ett färdigt freestyle och htm program (hur många Riesen har det …) men på grund av mitt intresse av lydnad, ipo och bruks är det där mina hundar och jag har fått landa. Ja som sagt, man vet ju inte vad man gillar förrän man har testat allt.

Så kortfattat kan man säga att jag tränar spår och lydnad med min lilla dvärg och lydnad och IPO med Puma. Mitt mål med mina hundar är att ha så kul som möjligt med dem och där också tävla och få utmana sig själv och där försöka bli så bra man bara kan bli. För anledningen till att vi tränar hund är väl för att ha så kul som möjligt, få se resultat och få känna teamkänslan med vår hund!

Min resa till Stockholm med Puma

Historien började 2014, då jag var på ett hundungdomsläger med min Dvärgschnauzer Hibiki och där träffade jag kompisar som har blivit mina nära vänner i snart två år. Nackdelen med vår vänskap är de bor i stora Stockholm medan jag bor i Skåne och tyvärr hinner vi inte ses så ofta som vi vill.

Som tur när man går i gymnasiet så har man lov och jag bestämde mig för att åka upp och träffa dem. För hur kan ens lov bli bättre än att åka upp med sin Riesenschanuzer till Stockholm och bara vara och samtidigt träffa underbara människor som har samma ungdomliga språk och hundintresse som man själv har!

sthlm skylt

 Resan började tidigt på torsdagsmorgonen. All packning låg i bilen men såklart är det alltid något man kommer på i sista minuten så jag sprang runt i huset som den virriga tonåringen jag är (och de säger det blir värre med åldern, jag ligger risigt till...)

Puma låg spänt framför dörren eftersom hon hade sett min utslitna röda träningsväska och då vet hon att vi ska ut på äventyr. Och vilket äventyr det skulle bli! Efter en hektiskt morgon kom jag och pappa på något höger eller vänster in i bilen och vi började köra iväg.

snostorm

Resan började med snöstorm... Jag menar, när snöade det i Skåne i slutet av februari senast?  Vi bokstavligen gled långsamt fram i det snorhala landskapet. Som tur blev vägarna bättre ju längre upp vi kom.

Efter några timmar var det dags för första pausen för oss. Pappa köpte lite viktig proviant (godis och choklad är faktiskt livsviktigt!) och jag och Puma lekte i snön på en äng. Efter Puma och jag hade fått springa av oss lite och brottats i snön satt vi i bilen igen på väg ännu längre upp.

 Vägarna blev bättre ju längre upp vi kom och vid paus nummer två var snön som bortblåst. Jag och Puma tog en promenad vid en park medan pappa gick och köpte lite dricka. Vi gick förbi en ankdamm med säkert ett tjugotal ankor och Puma tyckte det verkligen var jättekonstigt. Varför flög de inte iväg? Fåglarna hemma flyger bara iväg om man kollar på dem men de här brydde inte ens om oss. Utan de bara var där som vi inte fanns och vissa kom till och med fram och tiggde mat.

Sedan var det iväg igen och nästa paus blev lunch. Äntligen fick Puma riktigt sträcka på sig efter ha varit inlåst i bilen hela dagen och några enstaka koppelpromenader. Det fanns en skog bland rastningsplatsen så vi gick in en sväng i skogen. Spännande tyckte Puma som nosade runt på alla träd och stenar. 

puma strackVäl framme i Stockholm svängde vi in vid en mack köpte ett busskort och till slut kom vi fram till släktingen jag skulle få bo hos. Han visade oss runt på Lidingö. Puma blev helt snurrig av alla dofter och skogen! Så mycket skog det fanns! När vi kom hem igen åkte pappa vidare och jag och Puma blev ensam med min släkting. Men ingen vila blev det för oss! Bara någon timme senare skulle jag möta en kompis på Sergels torg för att träna.

Ungdomar och deras miljötränade hundar: Jag brukar alltid säga att aktiva ungdomar som tränar hundar har de mest miljötränade hundarna någonsin. Dessa hundar utsätts för miljöer som är de mest oanpassade för hundar man kan tänka sig. Både träningsmässigt, och ja, på vägen dit och tillbaka. Våra hundar får verkligen lära sig att ha en ”on” och en ”off” knapp.

Att åka buss, tunnelbana och tåg bland andra människor och djur tätt inpå en och sen kunna prestera på träning för att sedan bli uppbunden vid något träd och där kunna slappna av för att sedan vila ut sig till rond nummer två.

Det är faktiskt väldigt imponerande och det är fantastiskt att se skillnaderna och framstegen som hundarna gör. Det ser man bara på mitt lilla kompisgäng, där deras hundar och Puma aldrig har träffats, men ändå gick allting så lugnt till. Visst är hundarna nyfikna på varandra - men de är ändå lugna och ligger för det oftast ned eller sitter lugnt.

De här hundarna får också lära sig hantera att vara i trånga miljöer som är stressiga och där folk är väldigt närgångna. Jag, som bor inte bor i en storstad, märkte hur detta påverkade Puma. Hon bryr sig inte om annat folk men när de kom väldigt nära (sådär 5 cm tätt inpå) nosade hon på dem för - ja, hon var ju inte van att folk ska stå näsyan på henne när hon är ute och reser. Men efter några resor insåg hon väl att det inte var någon ide att nosa, det är inget speciellt att folk ställer sig nära en.

Stockholm - träning bland knarkarna

bussfärd

Då var det dags för min och Pumas första bussresa. Jag kan ju säga att jag var lite spänd och säkert Puma också. Ute på glesbygden, där jag bor, är inte bussarna proppfulla med folk så man märkte att Pumas intryck var stort när hon klev på de proppfulla bussarna. Det var som hon tänkte ”vart kom alla de här människorna ifrån?” Ja - jag kan också erkänna att jag blev snurrig av allt folk. Jag kan bara tänka mig hur konstigt det var för henne att alla personers var så närgångna.

Hemma tar det en liten omväg kring henne, här men i Stockholm stod de i princip på henne. Pumas nos gick på högvarv med alla dofter och man märkte i huvudet snurrade runt många tankar. Efter några minuter lade hon sig ned och accepterade läget medan jag hade tusen tankar i huvudet. Det skulle bli så kul att äntligen efter över ett halvår att träffa sin underbara kompis. Vi skulle ha så kul och tänk vad underbart med tre dagar fulla med hundträning med den bästa hunden man kan ha!

Vi hoppade av vid Ropsten för att ta tunnelbanan vidare till T-centralen. Där mötte vi något som Puma tyckte var väldigt märkligt. Rulltrappan! Puma gick på som vanligt i en tro att det var en vanlig trappa men den rörde ju på sig. Hela hennes kropp stelnade till. En trappa som rörde sig!  Hon kollade på mig med blicken ” Vad har du dragit mig in? Den är ju superäcklig!” Puma blev mer och mer vimmelkantig av den nya miljön, vilket konstigt ställe Stockholm var.

Efter den konstiga rulltrappan skulle vi bara hitta vårt tåg och en en hundvagn. Puma lade sig på golvet men när det började röra på sig blev hon orolig. Det skakade ju något fruktansvärt och det gnisslet var inte kul. Hon hoppade upp i famnen i ren chock och kollade med en blick som sa ”Cornelia vad tusan är det här för något och varför gör vi det här?”  Hon hoppade dock ned snabbt igen och var lite orolig i någon minut men lugnade snabbt ned sig och folk omkring henne var imponerade att hon var så cool hennes första gång på en tunnelbana mitt i rusningstiden på väg till T-centralen mitt i Stockholm. Jag kan ju säga att jag växte flera centimeter men vad ska man ju säga. Man har ju en Riesen!

Så var det av vid T-centralen och där var det mycket folk! Och det var inte bara folk - det var folk som var stressade, folk som betedde sig hotfullt mot andra och folk som hade konstigt kroppsspråk. Min puls höjdes bland det här folket. Tacksamheten att man har en stor svart hund som en tonårig tjej var väldigt stor. Folk har respekt för det, men när droger och alkohol kommer in i bilden då får man ha sina sinnen vidöppna för att hålla sig undan bråk.

Vi virrade runt ett tag inte på TCE innan jag såg Sergels torg på en skylt. All gick bra och vi kom ut på Sergels torg där vi skulle träna och jag skulle bara vänta in min kompis. Jag lade Puma ned. Min kompis kom och vi skulle börja träna tills några poliser kom fram och sa ”Ni ska nog inte träna här. Ni vet här rör det sig mycket knarkhandel och sånt och ibland tycker de här människorna att det är kul att ha kamphundar och hetsa mot andra." Förra veckan hade någon hetsat sin hund mot en annan och släppt den loss så det hade blivit ett blodigt slagsmål. Min tanke var bara ”…välkommen till Stockholm Corro…”

Jag och min kompis begav oss upp mot staden där vi tränade på en gågata istället. Imponerad blev jag hur Puma lade sitt fulla fokus på träningen fast att hon hade åkt en väldigt spännande kollektivresa i rusningstrafik, åkt bil i sju timmar och själva ”appellplanen” var en gågata i rusningstrafik. Vi började med en platsliggning med folk springandes runt om oss. Jag blev förvånad att stockholmarna hade en 10 cm regel - inte bara mot andra människor - utan också våra två hundar som låg plats.

Pumas ögon, där hon låg med sitt huvud platt i marken, snurrade runt i början när alla fötter som halvt sprang mot TCE bara några centimeter från hennes nos. Det var dock synd om en man som skulle gå förbi Puma. Han var hundrädd och kollade på Puma och mig med en väldigt nervös blick och man såg hur han tog lite sats och halvt sprang förbi mig och Puma. Stackarn, ja en stor svart (i Riesenägares ögon) teddybjörn kan konstigt nog vara väldigt skräckinjagande. Min kompis glada och flamsiga Cocker Spaniel log folk mot men nja, inget sådant mot min stora svarta Riesen, henne var det väldigt få blickar mot. Konstigt eller hur? ;)

puma ligg

Efter platsliggningen började vi, jag och Puma, med snabba ställande med belöning bakåt. Ja - det gick! Det var knepigt att få in, men allt går om man bara vill. Vi behöver ju inte nämna att jag, vid en belöning, nästan höll på att springa i en annan människa  - eller hur? ;)

Linförighet stod som övning nummer två och jag tycker ärligt talat att alla som tävlar och tränar hund borde testa på linförighet i rusningstrafik i centrala Stockholm. Både du och din hund får lära er att tänka snabbt och fokusera på uppgiften. Och hur ofta övar du på något annat än 90 graders svängar?

Målet här var position och kunna bevara den i en bra sinnesstämning med störning ute och från leksak. Jag älskar verkligen Puma här. De fem första stegen var lite snurriga tills hon kom in i våran bubbla och höll sitt fokus där. När min kära cockervän tränade fick Puma ”vila”. Vet inte om man kan kalla det för vila att ligga ned på en trång gata (?) men det gick och efter det lade vi en platsläggning till.

Där hände det något väldigt "inte så underbart" - en drogpåverkad man kom och började stirra på Puma! Jag såg hur hon kollade på honom och mig. Sedan började han närma mig ganska hotfullt jag kan säga att både jag och min kompis skyndade oss tillbaka till hundarna för att ge oss iväg men som tur gav han sig iväg innan vi hade packat klart och vi kunde avsluta vår träning i lugn och ro.

Sedan vandrade vi ned mot tunnelbanan trötta och hungrigaVid Ropsten ville jag ta en vanlig trappa då det fortfarande var mycket folk i rörelse och ville ta tag i rulltrappan i lugn och ro, så jag frågade en Stockholmare vart rulltrappan låg. ”Vart är trappan?” frågade jag, med min inte så breda skånska dialekt och han förstod först inte vad jag sa! ”Ursäkta mig?” svarade han och jag fick verkligen artikulera mina ord och jag pratar ju inte bred skånska! Och när han svarade trodde jag först att han drev med mig. Jag stod där och min tanke var verkligen ”pratar de verkligen så? Jag trodde det var något som vi skåningar överdrev och skämtade om”.

Hemma för lite middag

Hemma fick Puma sin mat och hon fick ligga inne på rummet på sin hundsäng medan jag och släktingen åt middag och sedan släpade jag mig själv med trötta ögonlock i sängs. Oh - det var fruktansvärt för Puma för hon fick inte sova i min säng! Den blicken gav många skuldkänslor innan hon lade sig tillrätta i sin stora fluffiga hundsäng (som jag själv under julen sov på. Man ska inte leka med madrasser som har hål).

Jag tror min uppfödare har rätt när hon säger att våra hundar är bortskämda ju mer jag tänker på det. Hemma hos mig är det inte Puma som sover i min säng. Hon har på något sätt tagit över den och jag har känslan att den är hennes och man borde uttrycka sig att jag sover i Pumas säng. Hon fick dock sin ”revenge” då jag klockan halv sju på morgonen vaknade av att en riesenschnauzer låg på en stor fluffig hundsäng och snarkade. Högt.

Jag kunde inte somna om och tänkte ja men då kan jag väl passa på att ta en promenad med hunden. Tror ni att hon vaknar? Nä - hon grymtade lite och lade sig till rätta igen ”du kan gå ut själv på din promenad” sa hon till mig. Det fanns inte något annat att göra än att lägga sig i sängen och gör det alla andra tonåringar gör när det inte finns något att göra, slösurfa.

En halvtimme senare piggnade hon till och vi tog en promenad i en skog. För mig som inte har skog nära mig kändes det väldigt härligt och jag märkte hur Puma älskade skogen. Bara gå 100 meter och sen vara i en skog. Vilken lyx. Resten av förmiddagen gjorde vi inte så mycket än att bara ta det lugnt, plugga lite och mysa.

En resa till Gärdet

puma hakan

På middagen tog vi tunnelbanan ut till Gärdet för att utforska där. Hur gick det? Jo jag klev av tunnelbanan och sen virrade jag och Puma runt i ett stadsområde i 20 minuter i jakt efter Gärdet. Till slut kom vi fram - och vilket ställe! Så stort och så många hundar. Vi gick en bit och runt Gärdet innan vi begav oss hemåt igen. Och det var då det hände, med mitt lokalsinne var vi två vilse… Jag visste inte vart vi hade gått, och började följa någon slumpmässig busslinje med hållplats var och annan meter. Som tur var hjälpte en dam mig och dum som man är låg tunnelbanan princip framför oss. Ibland skäms man lite över hur dålig man är på att hitta.

Senare på kvällen åkte vi ut på Lidingö brukshundklubb för att möta upp min cockerkompis för att träna lite. Vi började det hela med uppletande vilket Puma tyckte var superduperkul!!! Hon var så duktig den här kvällen. Låg lugnt vid uppbindningstiden och alla saker som vi ville utveckla under passet utvecklade vi och hittade nya idéer till kan det bli bättre. 

Det är verkligen det bästa med att träna med sina närmsta vänner är just att hundträningen blir så rolig! Inte bara träningen utan allt runt omkring den. Bara att vi irrade runt klubbhusen för att se om någon dörr var öppen och sen såg en timer som gick att skruva upp. ”Kolla det finns en timer”, ”Går den verkligen till planen tänk om det är något annat” ”nä jag har sådana har på min klubb”. Skrattet som uppstår när vi halvt ramlade över den lilla sluttningen som finns mellan stugan och planerna men hundarna släptåg. Det är så skönt att ha någon som pratar samma språk som än själv och har det ungdomliga tankarna om hund.

Jag förstår inte Puma under passet - hur kunde hon fortfarande ha så mycket energi? Träningsnarkoman till tusen är hon verkligen. Jag och cockervännen missade två bussar så det blev ett långt träningspass och på slutet började jag känna att till och med Puma började bli lite trött. Vi tränade fritt följ med störning och lite apportering. Sen kom en rolig sak. I fria följet hade vi att cockervännen störde med leksak som Puma verkligen ville ha. När hon gick fint fick hon leksaken, och ja, jag kan säga att min cockervän inte är van vid Riesenlek så hon flög som en vante. ”hon är ju värre än värsta mallen” sa hon och jag skrattade.

Sista dagen...

...var på lördagen och då skulle vi möta tre stycken till. Jag är så tacksam att jag valde en buss som gick 20 minuter tidigare än vad jag hade kunnat ta, så jag var en halvtimme tidig innan mitt tåg gick istället för bara 10 minuter. Jag kan säga att det behövdes. Puma betedde sig som hon hade bott i Stockholm i hela sitt liv. Hon klev på rulltrappan som hon inte hade gjort någonting annat i sitt liv. Var helt cool inne i tunnelbanan och taggad för ännu en dag med en massa skojigheter!

Ja de där massa "skojigheterna" började inte så bra... Vi klev av på TCE och skulle vidare mot pendeltåget. Enklare sagt än gjort… Jag med Puma på släptåg irrade runt på hela TCE! En dam sa fel väg till oss så vi började med att irra runt i hela metron tills vi begav oss väg till SJ tågen men det var ju också helt fel! Jag hittade tåget på en sådan där tidtabell men där stod bara tågnumret och när det skulle avgå. Tack så sjukt mycket Stockholm för den bra skyltningen, jag gick inte bara vilse sådär hela tiden. Puma hängde med mig i allt virret fram och tillbaka. Ena sekunden var vi på väg till öst tills jag i en hast ryckte henne till väst. Hon måste undra vad jag höll på med!

Men efter att ha irrat runt på TCE i dryga 20 minuter hittade jag och Puma vårt pendeltåg. Vi hoppade på och träffade min Cockervän och en annan vän som har en Kelpievalp och en korthårig Collie. Sedan mötte vi upp en till som har en Wheaten Terrier och sedan en till med en korthårig collie och med en australien sheperd. Sedan gick vi till klubben som en jättestor flock. 5 tonåriga tjejer med 7 hundar, ja - kan det bli bättre?

Vi begav oss till klubben och band upp hundarna och bestämde upp en startordning. Idag var det sök på schemat ingen sport som jag och Puma håller på i vanliga fall men alltid kul att köra det när man kan. Vi lämnade sedan hundarna med en som fick vara vakt för att valla upp två sökrutor. Efter det började jag och Puma. Nu är vi inte det bästa sökekipaget men att bara se hur kul hon hade gjorde mig verkligen glad. Den här hunden älskar verkligen jobba det kvittar vad det är för något! Efter vårt sök bytte av den som vaktade hundarna och jag stannade kvar för att hålla ett öga på alla hundar som inte arbetade.

12837481 980854975367998 1955459411 o

Efter söket fikade vi. Jag citerar min vän ”att fika är bland det viktigaste med hundträningen” jag håller med henne till hundra procent. Finns det något bättre att proppa i sig nybakade kakor och chokladbollar med ett underbart sällskap och bara få skratta? Efter fikat stannade jag och min cockervän för att träna lite lydnad och sedan tog vi en långpromenad innan vi tog bussen hem.

Sent på kvällen kom pappa och tidigt nästa morgon åkte vi hem och jag var verkligen glad över att ha fått spendera så mycket tid med underbara människor och med Puma.

Ja, det här var min och Pumas berättelse om resan till Stockholm, vi lärde oss mycket och hoppas att ni som läser tyckte det var intressant :)

Hälsningar från Cornelia och Puma

cornelia puma2