En flytt till andra sidan atlanten
Jag blev tillfrågad om att dela med min och Stures (Ryssbergets Katsuro) första tid i Colombia, Sydamerika och det gör jag gärna.
Alla intryck är svåra att sammanfatta, men jag har försökt att sammanfatta vår resa hit samt mitt och Stures nya liv på följande sätt;
...Januari 2016 och vi har snart bott i Colombia i fem månader.
I slutet av augusti förra året gick flyttlasset och det var inte lite som skulle förberedas innan vi checkade in på Landvetter.
Just då kändes det som att jag skulle kunna skriva en bok om hur det är att emigrera och även att ta med sig sin hund...
Bild: Jag och Sture turistar i Villa de Leyva
Förberedelser & tankar...
Att inte ta med Sture var aldrig ett alternativ, men att emigrera med hund var inte helt enkelt. Redan förra våren började förberedelserna för oss båda, men främst Sture.
Jag hade intensiv kontakt med Jordbruksverket i Sverige och motsvarande myndighet här i Colombia. Att få fram rätt information var inte det lättaste och det var många turer fram och tillbaka innan jag visste vad som gällde i båda länderna.
Jag förstod att det inte var helt vanligt att resa med hund utanför Europa och inte heller att resa tillbaka med hund från ett land som Colombia. Dock insåg jag att det är lättare när hunden har alla papper från ett EU-land och inte tvärtom. Jag ville veta alla regler och dess undantag både gällande ut- och inresa.
Tanken är ju att vi en dag ska komma tillbaka, även om vi inte vet när det blir. Så efter alla turer fick Sture ett pass med foto m.m. samt den första rabiessprutan. Eftersom vi skulle flytta utanför EU var det viktigt att ta blodprovet och göra allt som förr, dvs. få inskrivet att han hade kommit upp i rätt mängd antikroppar efter en viss tid.
Det var också viktigt att rabiesvaccinet han fick var långtidsverkande, i vårt fall tre år. Detta för att undvika vaccinering i Colombia under de första tre åren. Även för att underlätta en eventuell tillbakaresa inom den här tid. Vi väntade på att tiden skulle gå och på att vi skulle få ta blodproven.
Därefter väntade vi på provresultaten. Lyckligtvis hade han kommit upp i rätt antikroppar efter bara en vaccinering, vilket var skönt. Vi kunde checka av den biten. Därefter var det dags för resterande vaccin, vilket Jordbruksverket hjälpte mig ta reda på vilka som var nödvändiga för honom att ta.
Det som var allra svårast att få reda på och som visade sig bli en riktig rysare, var vem som får stämpla i passet och även vem som är behörig att utföra den besiktning som ska göras innan flyg och utfärda det intyg som Colombia krävde för införsel.
I min kontakt med det djursjukhuset jag alltid gått till fick jag informationen att de kunde både stämpla och besiktiga samt utfärda intyg. Jag som alltid vill dubbelkolla saker läste igenom instruktionen för ifyllning av pass som jag hittade på nätet och såg där att det endast var av Jordbruksverket behörig veterinär som får göra detta. Vilken tur! Jag ringde till djursjukhuset igen och dubbelkollade, men jag fick samma information dock med en viss tvekan i svaren.
Tiden tickade på så jag ringde Jordbruksverket igen och då fick jag reda på att det endast är Distriktsveterinärerna som är behöriga till att utfärda detta intyg samt stämpla passet med en s.k “legal/giltighetsstämpel” (längts bak i passet). Detta var något som Colombia krävde och jag blev då så arg att jag inte fått informationen direkt.
Tänk om vi stått i gränskontrollen här i Cololmbia med fel papper och stämplar? Jag vet inte vad vi hade gjort. Colombia är ett land som älskar pappershantering, byråkrati av en form jag aldrig tidigare sätt och stämplar. Att stå utan papper och rätta stämplar hade alltså bäddat för en smärre katastrof.
Jag tackade min envishet och bokade en tid hos distriktsveterinärerna som direkt visste vad som gällde med både intyg, avmaskning och stämplar. Jag kände mig lättad. Nu kunde jag fokusera på mig. Att avyttra nästan allt man äger är inte lätt, men det blev gjort fram till sista sekund och med hjälp från underbar familj samt vänner kom vi till Landvetter och checkade in oss för vår första etapp på vår resa. Jag som aldrig rest med hund på detta vis hade lustläst alla regler om bur, transfer och andra regler om transport av djur så jag var ganska förberedd på vad som väntade, men visste ju inte alls hur Sture skulle reagera.
Eftersom resan hit är lång (ca 16 timmar) valde vi att dela upp den i två. När vi bokade resan lärde vi oss att burens totala vikt (dvs. med hund) och mått ska anges och transport av den måste godkännas innan bokning kunde göras. Detta gick ändå ganska smidigt och de var väldigt hjälpsamma i alla steg.
Resan
Första flygningen var Göteborg-Amsterdam och med KLM. KLM är de som jag hört bäst om vad gäller transport av djur och de gjorde mig inte besviken. När vi checkade in Sture på Landvetter gick de igenom alla papper och buren kontrollerades. Vi fick en tid då han senast måste lämnas in (ca 2 h innan avgång).
Sture var helt cool inne på flygplatsen och väntade snällt med oss. Jag var mest ledsen över att säga hejdå till familj och vänner, men Sture låg nära och väntade snällt på det som komma skulle. Jag hade vant honom vid buren en längre tid innan så när det var dags att checka in hoppade han fint in och jag satte på extra buntband på dörren till buren. Han lade sig lugnt ner medan jag korsförhörde den stackars personalen som skulle ta honom till flyget och lasta på honom. Jag ville verkligen veta hur deras rutiner såg ut och de berättade snällt allt för mig.
När vi väl var uppe vid gaten såg vi när de körde ut Sture och två andra hundar i en transportvagn för djur. Jag såg hela processen när de lastade in honom, vilket kändes skönt. Hundarna lastades på efter allt bagage och sattes i en trycksatt del med ljus som även var tempererad. Jag andades ut lite, men satt ändå på helspänn hela första flygningen. När vi landade i Amsterdam ville jag bara springa av planet och se till att han mådde bra. Hönsmamma som jag är. Tur jag har en lugn man som höll mig kvar och relativt lugn.
Passagerarna undrade nog om jag led av flygskräck. Amsterdam och flygplatsen Schiphol är röriga och inte var det lättare när man hade en hund incheckad. När vi kom av planet fick vi olika information om vart Sture skulle komma och vart vi kunde hämta honom. Tilläggas bör att vi hade typ 4 stora resväskor och maximalt med handbagage så vi reste inte direkt lätt.
När vi kom in till bagagebanden blev jag anvisad en plats och väntade snällt. Efter ca 45 minuter började jag bli irriterad och undrade om han var bortglömd i planet eller någon annanstans. Då fick jag veta att den här delen inte var för planet vi kom med. Något stressad sprang jag till rätt del där jag mötte min kära karl och de två bagagevagnar hand rog runt på. Han var smått svettig om jag säger så. Jag var lite panikslagen och undrade vart Sture var.
Jag sprang boktavligt talat in i en flygvärdinna som frågade om jag hade en stor hund att hämta ut. Jag svarade snabbt ja och undrade vart han var. Hon pekade på en avlägsen del av hallen där jag såg hans bur och sprang dit. Han var helt tyst tills jag kom nära och han såg mig.
Då tog han i med ett 12-mässigt skall som fick en person bakom mig att tappa kaffekoppen. Min pojke det! Jag var så lättad och såg att han mådde toppen. Vi fick vänta med att ta ut honom tills vi passerat tullen och kommit till hotellet.
När vi kom till hotellet tog vi ut honom och han skakade på sig, kissade och tittade på mig precis som vanligt. Bästa Sture! Vi fick ett toppenfint rum med en 2,10 m bred säng som vi alla somnade så gott i. Dagen efter gick vi upp tidigt och föreberedde oss för den långa resa som väntade och som skulle ta oss till vårt nya hem!
Vi packade in vår stadiga packning och Sture med bur i två stora minibussar och åkte tillbaka till Schiphol och vi möttes av en våg av groteskt mycket folk. Alla verkade resa den dagen och många även med hundar. Jag tog ett djupt andetag, kopplade Sture I kortkopplet och vi ställde oss i kön för att checka in Sture och allt annat bagage. Det var en lång och trång kö till diskarna för udda bagae, men Sture väntade fint.
Väl framme och incheckade fick vi reda på att planet var försenat ca 2 h och att vi inte behövde lämna in Sture förrän om 3 h. Vad gör man då? Jo, man köper fika och letar upp en gräsmatta och tröttar ut skägget mentalt. Varför inte mitt bland allt och vem var inte glad för detta? Alla tre! När tiden var inne var vi tillbaka i incheckningen med en trött och nyrastad hund.
Vi fick vänta lite på kontrollanten av buren. Det skulle säkras att det inte fans några sprängmedel fästa vid buren. Allt OK och vi satte in Sture, satte på buntband och gav färskt vatten i hans skål. Än en gång korsförhörde jag personalen om rutinen för Sture och lastning av honom på planet. Återigen svarade de snällt på mina frågor och vi sa hejdå. Än en gång var Sture helt cool lugn och lade sig snällt ner i buren. Matte var något mer nervös och lugnade sig med ett glas vin i väntan på boarding. Även denna gång såg vi hur de kom körandes med hundarna i en trailer, hur de lastades ur och in i planet.
Nu väntade en lång flight på ca 12 timmar. Jag var nervös i start och landning. Även när vi flög igenom en turbulens och det skakade ganska rejält. När vi väl landade i Bogotá, Colombia drog vi en lättnadens suck. Nu skulle vi bara få hämtat ut Sture och ta oss igenom Cololmbianska Jordbruksverkets kontroll, men det kändes lätt i jämförelse med allt vi redan gjort. Vi landade sent och det var lugnt i ankomsthallen, vilket vi var glada för. Dock var jag så ivrig att få hämta ut Sture och veta att han mådde bra.
Vi fick vänta ganska länge innan Sture kom på bandet I en särskild del av hallen för bagageutlämningen och jag kunde direkt se att han mådde bra! Han hälsa glatt med sina vanliga tre skall och ställde sig upp med en viftande kropp. Älskade hund! När jag hade lastat på honom (i buren!) för att bege oss mot gränskontrollen för ankommande hundar började jag inse vilken lång resa vi gjort. Jag var så trött, men ändå inte.
Dags för sista biten. Vi hade alla papper redo och jag frågade deras personal om de pratade engelska. Det gjorde de så klart inte och jag undrade då hur det skulle gå eftersom alla intyg m.m. var på engelska, men min kära man förklarade snällt vad som stod överallt och eftersom allt var stämplat både en och två gånger samt signerat av distriktsveterinär samt “legaliserat” med Jordsbruksverkets stämpel var det inga problem. Vi betalade därefter avgiften för införsel, kopierade alla papper och registrerade Sture i deras register.
Äntligen. Allt klart och vi kunde ta ut min lilla prins. Vilken underbar individ han är!!! Hanterad av okända människor, flyg med lång restid och kommer ut ur buren med samma svansföring som vanligt och så glad. Givetvis väldigt kissenödig!! Det tog vi hand om direkt. Buren var helt torr och det fanns lite vatten kvar i skålen. Nu var vi här. Det kändes så underbart! Nu började vårt nya liv på riktigt.
Framme!
Hur har det då varit? Annorlunda och även underbart. Ett mer detaljerat svar är att omställningen har varit jobbig för mig. Sture är den av oss som funnit sig tillrätta snabbast. Bara han får vara med mig och får arbeta på något sätt är han nöjd. Var spelar ingen roll.
Med den här flytten har jag insett att jag inte är så himla bra på detta med stora förändringar utan att veta vad som väntar. Konstigt att flytta då kan man tänka, men jag ångrar det inte en sekund.
Visst är det svårt i perioder att vara ifrån familj och vänner. För att inte tala om den svenska skogen! Den saknar jag lite varje dag.
Här finns inget som heter allemansrätt, även om det satsas mycket pengar och resurser på grönområden och även friluftsområden av olika slag är det inte samma sak. Så att spåra, köra sök eller liknande är inte alls så lätt, men vi har hittat våra vägar. För det gör man om man vill!
Dock har det aldrig varit så klart för mig att vi ska ta den fantastiska och unika allemansrätten vi har i Sverige för givet. För det är verkligen något unikt som man inte riktigt förstår värdet av förrän man inte längre har den runt knuten. Hur ser vårt hundliv ut här då kan man undra?
Är det så mycket annorlunda från det hundliv vi hade i Sverige? Både ja och nej. Den största skillnaden i vår vardag är att promenaderna ser annorlunda ut och konstigt vore väl annat?
Vi bor i Bogotá...
...som är Colombias huvudstad. Här bor lika många personer som i hela Sverige. Många här gillar att ha hundar, men har inte riktigt samma uppfattning om hur man promenerar med hundar eller hur man ska respektera andra hundar. De gröna områden som finns är ofta fulla av folk med deras hundar.
Koppel anses vara bra att ha, men används sällan. Således springer hundar runt överallt och med olika effekter som följd. Så med alla dessa personer och hundar blev de första promenaderna här mer eller mindre chockartade både för mig och Sture. Än en gång mest för mig. Hundar kom från alla håll och inte fanns det något liknande inkallning.
Sture som är en snäll hund har skött sig himla bra i allt detta, men tyckte inte om de stora hanhundar som kom farandes bakifrån I början, men vi har sluppit undan bråk och jag är så tacksam för min och Stures fina relation. Jag måste säga att det är få hanhundar vi mött som varit agressiva och umgås fint i parkerna med alla andra.
Dock har jag inte tyckt det varit nödvändigt att släppa ihop Sture med alla, men att inte bry oss om andra hundar är således något som vi tränar på varje dag. Likaså miljöträning för här är trafiken något annat och det är bara något man får anpassa sig efter.
Han har aldrig brytt sig om något innan och gör det inte nu heller. Han hänger med på allt från utflykter, stadspromenader, restauranger och annat skoj. Sture är nyfiken i en strut och ska direkt fram till alla nya saker för att undersöka. Alltid lika glad och positiv.
Så nu efter dessa månaderna har jag honom lös utan problem på de sträckor det inte är mycket trafik och där jag vet är säkert. Vi har lärt känna området och har våra rundor. Må hända att de inte är som våra hemma i Sverige, men det går ingen nöd på oss.
Aktivitet & träning
Vad gäller då lydnadsträning, spår och annan träning här? Tack vare Facebook och underbara hundvänner i Sverige hade jag redan innan vi flyttade kommit i kontakt med två personer som tränar främst lydnad och IPO; John Carlos Quecano och Mauricio Rodriguez.
Dessa två personer välkomnade mig med öppna armar och nu är vi en träningsgrupp på 3-5 personer som träffas varje vecka för lydnadsträning. Jag och Sture har även börjat vara med lite smått på skyddsträning, vilket Sture tycker är världens bästa grej. Dessa två karlar tränar på exakt samma sätt som jag och vi har så himla roligt när vi tränar.
Det häftigaste var när vi träffades för första gången och de skulle göra gruppmomenten. Jag kunde då inte kommendera på spanska, men frågade om de ville att jag skulle kommendera ändå. Det ville de gärna och jag körde det på engelska. De visste precis vad jag pratade om och det är så häftigt att man kan tala samma språk genom hundarna utan att tala samma språk de facto.
Nu är vi mer samspelta och vi kör alla träningar på spanska fastän jag och Sture fortfarande pratar svenska ;-). Här används en blandning av tyska och engelska kommandon tillsammans med ett fåtal spanska. De tränar efter de internationella lydnadsreglerna och det har varit en del nya erfarenheter för mig även om mycket är detsamma.
IPO är nytt för mig och jag har studerat videos på Youtube för att förstå vad de sen pratar om på spanska. Internet gör många saker enklare! Hundsport är inte lika stort här som i Sverige och stödet för annat än utställning och agility är inte jättestort, men det växer sakta men säkert.
Jag håller just nu på att lära mig hur den colombianska motsvarigheten till SKK och SBK fungerar för att förstår hur organisationen som finns här fungerar angående tävling m.m. John och Mauricio är väldigt involverade i allt så jag kunde inte hamnat mer rätt.
Dock finns det inga brukshundsklubbar att åka till. Det finns en del privata ställen, men de är få och ofta svåra att få tillgång till. Särskilt om du vill träna kvällar och helger.
Så när vi tränar träffas vi i olika parker, bygger upp vår lydnadsbana och tränar. Hundarna är med hela tiden, vilket har varit otroligt nyttigt för Sture. Än ligger han inte helt tyst, men det går framåt. När det används pipleksaker är det fortfarande ohyggligt orättvist att bara ligga vid sidan.
Som ni kanske förstår har vi ägnat mycket tid åt lydnadslydnaden, vilket Sture inte tränat något innan. Även om vi inte har någon tävling i sikte har vi tränat in momenten upp till elitlydnaden och håller nu på med de nya momenten som kommer inom kort. Allt är kul tycker Sture och allt med Sture tycker jag är kul!
Senaste roligheten...
...var att jag och Sture blev inbjudna till ett lydnadsseminarium i slutet av November som Mauricio anordnade för att visa för deltagarna hur jag grundtränat honom, hur vi stegrar träningen och hur vi störningstränar. Jag fick även möjligheten att berätta om lydnad och bruks i Sverige samt mina erfarenheter av hundträning. Himla roligt och alla deltagare var så vetgiriga.
Som jag uppfattat det är det mestadels BC, schäfer, malle och golden som gäller här vad gäller hundar i träning, men det finns även en del holländare. Dock tycker jag att de flesta kör med det de har och har kul med hunden! Agility dominerar, men lydnad kommer mer och mer. Bruks finns inte eftersom marktillgången är högst begränsad. IPO finns, men jag vet ännu inte i vilken utsträckning.
Jag är under upplärning gällande hundsport här, liksom många andra colombianer faktiskt. Jag uppfattar det som att många inte har kunskapen, men gärna vill träna hund och lära sig mer. Tillgång på instruktörer är begränsad, vilket så klart spelar in. Hundskolor finns det dock många av och där lämnar folk in sina hundar för träning. Kvalitén vet jag inget om, men jag tror som med allt annat, att den varierar. Att träna sin hund själv är således något relativt nytt och särskilt hundsport på en tävlingsinriktad nivå. Inspirationen från Europa och särskilt Norden är stort och Sverige är ett välkänt land inom främst lydnadslydnaden även här. Himla roligt tycker jag!
Många här bryr sig väldigt mycket om sina hundar, även om djurhållningen i stort är långt ifrån den höga nivå som vi har i Sverige. Lyckligtvis är det få gatuhundar där vi bor, men de finns. Dock är det mycket som händer som är positivt och för allt i rätt riktning. Nyligen kom nya lagar om straff för bristande djurhållning, vilket må vara sent men ändå något i rätt riktning.
Jag tror mycket grundar sig på okunskap och att mycket annat ansetts vara viktigare och mer prioriterat än djurens rättigheter och vårdnad. Jag är dock glad att se många som vill lära sig och som är innerligt intresserade att föra det framåt och för deras välbefinnande!
Finns det då några riesen? Under tiden här har jag endast sett två andra riesen och båda amerikanska. De hade båda kuperade svans och öron, vilket fortfarande är vanligt här på de flesta raser som rottis, boxer, schnauzer, doberman m.fl. Riesen är således ingen vanlig ras här, men de hundfolk jag pratat med berättar om många exemplar i USA som använts inom narkotika- och annat specialsök. Roligt att höra tycker jag!
De som sett Sture är imponerade av honom och särskilt när de får se honom jobba. Mitt älskade lilla turbotroll. In kommer han som en tornado och charmar alla med storm. Hans förmåga att fokusera på jobbet och sin uppgift är så häftig att se. Än mer att vara del av. Jag tycker han är en oerhört fin ambassadör för rasen och jag är stolt över honom. Han sticker ut här på många sätt och än är vi inte klara!
Åter till aktivitet
Hur har vi då lyckats hålla igång spåret och rapporten som är min stora passion?
Jo, uppe i bergen norr om Bogotá har vi hittat ett smultronställe i ett naturreservat som ligger intill en sjö dit vi åker varje söndag. Det är inte exakt samma typ av skog som hemma, men ändå ganska så lik. Klimatet är typiskt bergsklimat, med lägre moln, lite mer vind och ofta dagg på marken på morgonen.
Temperaturen skiljer sig ofta ett par grader och det är alltid kallare än i Bogotá, vilket är perfekt för att träna hund. Här kan vi lägga skogsspår, simma, köra uppletande och även kortare rapportsträckor.
Utsikten på vägen dit och väl där är magisk...
...och den dag vi flyttar tillbaka kommer jag sakna alla berg som hela tiden omringar oss och den fantastiska grönska vi upplever där. Utöver detta även all god mat, kulturen och de fantastiska platser som finns här. Colombia är en gömd skatt som verkligen har så mycket underbart att erbjuda!
Vi är mitt uppe i att utforska detta land och alla gömda skatter, vilket känns så spännande. Sture hänger på allt som går för hund och lever verkligen ett nytt och spännande liv tillsammans med oss.
På den här korta tid har jag lärt mig och verkligen fått smaka på uttrycket “vill man så går det” och jag har lärt mig att begränsningarna ofta sitter hos mig själv. Sture omfamnar livet med glädje och positivitet. Min älskade Sture. Jag hade aldrig velat gjort detta utan honom. Min älskade bästaste vän!
Hoppas ni alla i riesenvärlden mår bra och att ni fått en härlig start på 2016! Ta hand om er, era skägg och lycka till med vad ni än tar för er under det här året!
Hälsningar från ett soligt och varmt Colombia!
/Mathilda Gabre
Foto: Elisabeth "Lisa" Flodin
